" Det kommer vara som om jag aldrig har existerat "
Jag är rädd för hur det kommer sluta. Även om jag inte borde ha tankarna på det, så finns som alltid där.
Det är så uppenbart att det blir löjligt.
Att skiljas från sin någon man älskar, hur känns det?
Kommer det vara som att hjärtat slits rakt ut från kroppen, eller kommer man inte känna någonting alls?
Kommer det vara som att hjärtat slits rakt ut från kroppen, eller kommer man inte känna någonting alls?
Man blir så chockad, att alla känslor man har bara flyger iväg. Ska man skrika eller gråta då?
Jag vill aldrig någonsin vara med om det, jag vill inte ens tänka tanken på hur fel det kan bli.
Är det meningen att man ska behöva oroa sig för sånt?
När jag läste Carolines inlägg om Chuck's bortgång, så tappade jag andan.
Det var för första gången jag insåg hur äckligt livet kan vara. Det kommer förstöra en när olyckan väl har inträffat. Man kommer inte ens hinna blinka. Så fort går det, sen är allt bara ett minne som du aldrig kommer glömma. Det tragiskt hur vi måste uppleva vissa saker i våra liv. Även fast vi inte har valt det själva, så kommer det till en.
Jag är så evigt tacksam för allt jag har. Jag är evigt tacksam för att jag fortfarande har kvar det.
Det behövs bara en liten sak för att allt jag har, ska gå till spillo. Den tanken skrämmer mig.
Vet ni vad som skrämmer mig ännu mer?
Personer som säger, " det löser sig ".
Vad är det inte folk fattar? Det kommer aldrig att lösa sig. När en sak är förstörd, då kan man inte bara göra den hel igen. Det går inte ihop, det är inte logiskt någonstans.
Man säger att livet är en gåva som vi måste ta vara på. Där får jag mig en riktig tankeställare.
Om livet skulle vara en så stor gåva, varför sviker den oss före vi sviker den?
Jag förstår mig inte på det hela, jag förstår mig inte på någonting just nu.
Livet förvirrar bara en. Det är som en stor bergochdalbana som aldrig tar slut.
Fin bild!
Sv. Tack! Det är jag själv som gjort den! :)